I det nordvästra hörnet av Jämtland, i Frostviken nära Norge, ligger Vikens kapell som en

faluröd sockerbit av trä i all grönska, vid foten av en vildvuxen liten sluttning och precis intill

Ströms Vattudal där himlen lätt smälter ihop med den spegelblanka vattenytan (eller om det

är tvärtom). Det är ett av de minsta kapellen i Sverige. Bara hundra sittplatser. En liten orgel.

Uppfört i slutet av 1700-talet av en byggmästare från Jorm, byn som gav namn åt

Dunderklumpen i filmen med samma namn.

”Underbart vackert”, har någon sagt om kapellet. ”Fattig vildmarkshelgedom”, tycker

andra. Kanske finns det ingen motsättning i det.

​

Till Vikens kapell kom Beppe Wolgers en sommardag 1972 när han gjorde research till

nämnda Dunderklumpen! (1974). Han blev så hänförd av byggnaden att han skrev

diktsamlingen Episod i Vikens kapell – om en händelse i somras, som utkom på våren 1973.

Samma år spelade han och organisten Merit Hemmingson in en dubbel-lp i kapellet som tog

avstamp i Beppes dikter, Det for två vita duvor – folkton i Vikens kapell.

​

Ett halvt sekel senare, sommaren 2023, åker pianisten Teodor Wolgers (f. 1993) till

Frostviken för att gå i Beppes fotspår. Där hoppas han få kontakt med den farfar han aldrig

fick chansen att träffa. Han låter frakta upp ett piano från Stockholm, får tillgång till det lilla

kapellet och sitter där med ett exemplar av Beppes diktsamling, slår upp sidor på måfå och

komponerar melodier utifrån texterna.

”Att vara Beppe Wolgers barnbarn har såklart påverkat mig och min syn på mig själv”, slår

Teodor Wolgers fast. ”Att göra en skiva utifrån hans poesi var ett sätt att utforska relationen

till farfar på mina egna villkor. Det var något slags frigörelse, men också ett sätt att ta

kontroll över historien.”

​

Under några sommarveckor spelar Teodor Wolgers tillsammans med producenten Hampus

Norén (Sara Parkman) in albumet Vikens kapell, där Teodors pianostycken möter jämtländsk

folkmusik, tonsatta dikter och ljud från naturen och vattnet utanför.

Tack vare de jämtländska gästmusikerna Annika Norlin, Merit Hemmingson och Kjell-Erik

Eriksson blir rötterna till landskapet ännu starkare. Slagverkaren Axel Fagerberg och

stråkmusikerna Daniel Migdal och Helena Nilsson medverkar också, men framför allt är det

kapellet – platsen – som får ta plats.

”Innan har jag experimenterat med syntar och effekter men nu ville jag använda mig av

kapellet och de ljud som fanns där”, berättar Teodor. ”Kyrkvaktmästaren Buster var väldigt

engagerad och hjälpte mig bland annat med att sätta ihop en 8-mannakör med folk från byn.

Det känns fint att röster från närområdet får vara med. Mitt naturliga uttryck vid pianot fick

möta förutsättningarna som sattes upp för den här skivan.”

Farfar Beppe finns också med, i form av röstinspelningar från hans och Merit

Hemmingsons femtio år gamla lp. Vikens kapell blir således ett slags spricka i tiden, mellan

då och nu, innan och sen.

 

Sedan albumet spelades in har Teodor Wolgers dessutom själv

blivit pappa. ”Att få barn förstärker känslan av att vara en historisk varelse”, menar han. ”På något sätt

känner man sig mer sammanbunden med sitt arv, och man blir medveten om vad man vill

föra vidare till nästa generation. Nu funderar vi på att döpa vår dotter vid stranden utanför

Vikens kapell, vid vattnet som farfars aska är spridd i.”

 

Beppe Wolgers kom till Jämtland i slutet av 60-talet. Han blev blixtförälskad i landskapet

och köpte raskt en brädgård på Öhn i Strömsund. ”Det var hit jag längtat i hela mitt liv, utan

att jag vetat om det”, sa han till en reporter.

När han hittade till Vikens kapell några år senare blev han sittandes i flera timmar. Där

mötte han nämligen en gammal bekant: Jesus. Inte så att han blev frälst, inte i vanlig mening

– ”det är mer komplicerat än så, det jag tror på” – men i den lilla församlingslokalen hittade

han ett sätt att närma sig religionen.

Ett halvt sekel senare gör hans barnbarn samma slags andliga resa.

”Innan har jag varit något av en religiös analfabet. Arbetet med den här skivan har fått mig

att fundera på religion och andlighet och vad det spelar för roll i människors liv. Utan att för

den delen bli religiös själv”, säger Teodor.

​

Beppe Wolgers var en mästare på att med ett enkelt och vardagligt språk beskriva det

stora, episka och oförklarliga – och vice versa. I en dikt i Episod i Vikens kapell frågar han

sig hur Jesus röst lät och hur dennes händer såg ut. Vilken färg hade frälsarens ögon?

Teodor Wolgers pianospel är likadant – lättsamt och dramatiskt på samma gång. De

minimalistiska och till synes enkla melodierna väcker frågor och rör upp känslor. Samtidigt

finns där det wolgerska lugnet som Teodor förvaltar med den äran.

”Jag har säkert fått vissa personlighetsdrag nedärvt från farfar”, säger Teodor. ”Något slags

lugn energi och … ja, vi har varit sökare båda två. Beppe stod för en sorts snällhet och mjuk

manlighet, värden som alltid är bra att påminna sig om.”​

​

Där Wolgers tidigare har undersökt komplexa ämnen som kapitalism och mänskligt

beteende är Vikens kapell en inre, personlig process. Albumet är en dialog mellan en farfar

och ett barnbarn som aldrig träffades. Beppes ord korresponderar med Teodors pianospel. Det

är en historia om arv och miljö, om släktband och människans relation till naturen, till gud,

till sin familj. Mot slutet är det Teodor själv som för talan. ”Tack farfar, för att jag fick vara

med dig en stund”, säger han på spåret som heter just ”Slutet”.

”Nu har jag en egen relation till farfar, en mycket tydligare relation än innan”, säger

Teodor. ”Men det är inte viktigt att ’äga’ Beppe. Det är fint att så många har en relation till

honom.”

​